LEENA HUSS

 

Tove Skutnabb-Kangas, Linguistic Genocide in Education or Worldwide Diversity and Human Rights? (Mahwah, N.J.: Law­­rence Erlbaum Associates, 2000). 785 ss.

 

speciellt på det språksociologiska fältet har det under 1990-talet förekommit en intensiv debatt kring språk­lig pluralism och det ökande hotet mot denna pluralism överallt i världen. Språkvetares eget ansvar i detta sam­manhang har diskuterats livligt i vetenskapliga tidskrifter (se t.ex. Language 1992, 1993; International Journal of the Sociology of Language 1994) och i olika elektroniska medier. År 1996 publicerade Linguistic Society of America en resolution om behovet av att skydda och främja minoriteters språk­liga rättigheter, och under den senaste tiden har det dessutom grundats ett antal organisationer med mål­sätt­ningen att stödja hotade språk på olika håll i världen. Att detta är tecken på ett paradigmskifte inom forskningen om språkbyte och språkbevarande förefaller oomtvistligt. Allt fler forskare tenderar nu att lämna en tidigare, förmo­dat neutral position – rollen av den som iakttar och beskri­­ver språk­byte och språkdöd – och övergå till ett öppet ställ­­nings­tagande för språklig pluralism. Nya termer som responsible linguistics (Hale 1992), reformed linguistics (Mühl­häusler 1996) och preventive linguistics (Crystal 2000) signa­­lerar ett aktivt stöd till de hotade språken, eller, med andra ord, ett stöd till emancipationen av dessa språk och deras talare. Begreppet emancipation (jfr Lindgren 2000) är mycket användbart i detta sammanhang eftersom det språkliga räddningsarbetet går ut på att förbättra förut­sätt­ningarna för högre grad av oberoende och själv­förtroende hos språkets talare.

Antalet böcker om hotade språk och behovet av att skydda dem har vuxit i takt med att den språksociologiska debatten framskridit. Höjdpunkten hittills nåddes under år 2000, då verk av Crawford, Crystal, Nettle & Romaine och Skut­nabb-Kangas publicerades. Trots en hel del olik­he­ter i sättet att behandla ämnet delar samtliga dessa ar­beten tre centrala frågeställningar: Hur ser hotet mot värl­dens språkliga mångfald ut och vilka är or­sakerna till detta hot? Varför är det viktigt att försöka räd­da de hotade språken? Vad kan vi göra för att åstad­kom­ma det?

Bland bokskörden inom området under år 2000 ut­mär­ker sig ett arbete på närmare åttahundra sidor som kanske repre­sen­terar den mest renodlade varianten av ”preventive”, ”responsible” eller ”reformed linguistics”. Arbetet jag syf­tar på är Tove Skutnabb-Kangas Linguistic Genocide in Education or Worldwide Diversity and Human Rights? Skut­nabb-Kangas, en internationellt mycket känd forskare och före­språkare av språklig pluralism, blev redan på 1970-talet känd i Sverige för sina teorier kring barns tvåspråkig­het och behovet av att skydda minoriteternas modersmål. Det var också hon som i ett tidigt skede myntade be­grep­pet ”språk­liga mänskliga rättigheter”, ett begrepp som nu­me­ra har allmän spridning inom den gren av den språk­socio­logiska litteraturen som handlar om hotade språk. Hon har under lång tid förmedlat internationella forsk­nings­­resultat till de nordiska länderna och starkt bidragit till att debatter om flerspråkighet och språkliga rättigheter kom­mit i gång i enskilda länder.

Trots att Skut­nabb-Kangas under hela sin karriär fått ta emot mycket kritik för sina teorier så åter­finns flera av hennes centrala idéer bland flertalet av dagens interna­tio­nellt mest framträdande språkforskare och pe­da­go­ger sys­selsatta med minoritetsspråk och under­vis­ning av minori­te­ter. Exempel på sådana idéer är tanken att minoritets­barns båda eller samtliga språk mås­te ut­vecklas för att barnen ska kunna uppnå optimal skolfram­gång, att engel­ska m.fl. stora internationella kommunika­tionsspråk utgör ett hot mot de mindre språken i världen och att språkliga mänskliga rättigheter ingår som en viktig del bland de mänskliga rättigheterna. Denna pionjär på området har nu således kommit ut med en volym som binder samman de centrala delarna av hennes hittills­varande forskargär­ning. Resultatet är en imponerande samling av forsknings­resultat, praktiska erfarenheter, personliga ställnings­tagan­den m.m. som utgör ett utmärkt underlag för ett fortsatt arbete och en fortsatt diskussion kring den språkliga diver­siteten i världen.

Efter en grundlig introduktion tar Skutnabb-Kangas upp hotet mot språken i världen. Hur man identifierar vad ett ”språk” är, hur mycket man kan lita på statistiska upp­gifter, vilka länder som har den största språkliga mång­fal­den i världen och hur man definierar vilka språk som är ho­tade eller nära att försvinna helt är några av frågorna som tas upp här. Kapitlet därefter be­hand­lar re­la­tionen mel­lan hotet mot språklig mångfald och hotet mot bio­lo­gisk mång­fald, en fråga som börjar tas på allt större allvar bland forskarna i världen. Annat som grund­ligt behandlas i boken är språkpolitiken i olika länder och hur den på­ver­­kar utbildningen av minoriteter, tankar kring språk och makt samt kritik av en del försök att genom interna­tio­­nel­la konventioner förbättra minori­te­ters rättigheter – äm­nes­­områden som under flera decen­nier varit kärnan i Skut­nabb-Kangas forskning. Resten av boken handlar om möj­lig­heterna att vända den ur språk­lig och allmänmänsk­lig synpunkt destruktiva utveck­lingen mot språklig homo­ge­ni­sering. I sin diskussion om forskar­nas ansvar ställer för­­fattaren två frågor: Hjälper rationella argument när man vill plädera för en språkpolitik som inne­fattar fler­språ­­­kig­het och respekt för språkliga och kul­turella rättig­heter? Kommer politikerna att ändra upp­fattning om fors­karna kan visa att språklig och kulturell mångfald är bättre än ho­mogenisering för vår planets fram­­tid? (ss. 664–665)

Det något deprimerande svaret som Skutnabb-Kangas ger är att rationella argument hittills inte haft någon stör­re betydelse. Hon påpekar att trots att vi numera vet hur ut­bildningen borde organiseras för att garantera hög­gra­dig flerspråkighet för alla, vet vi också att utbildningen hit­tills till största delen organiserats mot all språkveten­skap­lig expertis. Hennes slutkläm blir att bokskrivande med avsikt att övertala beslutsfattare och andra är lönlöst om det inte kombineras med mer direkt politisk verk­sam­het. Denna tanke torde vara den röda tråd i Skutnabb-Kangas produktion som varit mest kontroversiell bland hennes forskar­kol­legor. Det är ett faktum att det bland språkvetare skett en allmän utveckling från en mer ob­ser­verande och dokumenterande attityd till ett klarare ställ­nings­tagande för språklig mångfald och språkliga rättig­he­ter. Steget från detta till mer renodlat politiska aktivi­teter kan dock kännas svårt att ta även för många mino­ritets­språks­forskare med djupt engagemang för sitt studie­objekt. 

Som hjälp för forskare och andra intresserade som vill orientera sig i de centrala diskussionerna och teorierna på området är Skutnabb-Kangas bok alltså en veritabel skatt­kam­mare. Genom de minutiöst noggranna hänvisningar­na, indexen och faktarutorna får man snabbt en bild av vilka forskare som varit aktiva på området, vad som disku­terats, på vilka webbsajter det finns ytterligare information etc. Läsningen av det digra verket lättas även upp av en mängd andra ”rutor”, som innehåller komprimerad information om relevanta fenomen, siffror, texter, tabeller etc. Här definieras också de viktigaste begreppen och enskilda människor ges möjlighet att berätta om sina erfarenheter och tankar. Ofta är det representanter för olika minori­teter som Skutnabb-Kangas kommit i kontakt med under sin långa forskarkarriär. Detta pendlande mellan det glo­bala och det individuella, det teoretiska och det praktiska, det vetenskapliga och det upplevda är utmärkande för denna bok – lika väl som det har varit utmärkande för Skut­nabb-Kangas övriga produktion. Enskilda livsöden, dikter m.m. ger ett mänskligt ansikte åt teorier och reso­nemang som annars för det mesta håller sig på en hög abstraktionsnivå.

Snarare än att sträckläsa boken kommer många säkert att utnyttja den som en handbok eller en encyklopedi där man lätt hittar nyttig information av olika slag. Boken kan också tjäna som en imponerade sammanfattning av de ämnesområden som hittills varit de mest centrala för Skut­nabb-Kangas livsverk. Eftersom denna orädda och omtvis­tade forskares idéer haft en sådan genomslagskraft i den internationella forskningen är det än mer glädjande att de nu finns sammanfattade i en enda volym. Efter paradigm­skiftet i forskningen om hotade språk är hennes tankar  aktuellare än någonsin tidigare.

 

Leena Huss

 

 

Crawford, James (2000) At War with Diversity. U.S. Language Policy in an Age of Anxiety. Clevedon, UK. Multilingual Matters.

Crystal, David (2000) Language Death. Cambridge. Cambridge University Press.

Hale, Ken (1992) ”On Endangered Languages and the Safeguarding of Diversity,” Language 68:1, 1–3.

Lindgren, Anna-Riitta (2000) ”Language Emancipation. The Finnish Case,” i R. Phillipson, red., Rights to Language. Equity, Power, and Education, 40–45. Mahwah, N.J. Lawrence Erlbaum Associates.

Linguistic Society of America (1992) ”Statement on Language Rights,” <http://www.lsadc.org/web2/lgright.htm>.

Mühlhäusler, Peter (1996) Linguistic Ecology. Language Change and Linguistic Imperialism in the Pacific Region. London and New York. Routledge.

Nettle, David & Suzanne Romaine (2000) Vanishing Voices. The Ex­tinction of the World’s Languages. Oxford. Oxford University Press.